Vi backar bandet till den 14 december 2021. En vanlig träning som många andra i Västerås Arena. Men för finska landslagsspelaren Emma Aarnio, skulle träningen innebära en stor livsförändring och en resa mellan hopp och förtvivlan.
Mot slutet av träningen ska jag göra ett genombrott och känner att benet tappar fäste. Jag glider för långt, det känns som en gummisnodd som går av i höger knä. Det gör såklart väldigt ont, men det värsta är vetskapen att korsbandet kan ha gått av. Vid den här tidpunkten studerar jag till fysioterapeut och förstår ganska snabbt vad som har hänt och vad det innebär. Vad gör jag nu?
Emma Aarnio är uppväxt i finska Kyrkslätt och började sin karriär i Kyrkslätts IF. Hon är mer eller mindre uppväxt på handbollsplanen. Hennes pappa och flera från hans sida av familjen spelade handboll, så Emma följde alltid med på träningar och matcher.
Jag och min fyra år yngre bror Casper var alltid med i hallen. Från tidig ålder var jag tydlig med mina föräldrar att jag ville spela handboll. Inför publik. Mamma ville att jag skulle testa andra saker. Så jag testade massa sporter, men kom alltid tillbaka till handbollen. De andra sporterna var roliga, men jag ville bara spela handboll.
Emma spelade under en period både handboll och fotboll parallellt. Men valet föll till slut på det tidigare och hon kom till Sverige när hon skulle börja gymnasiet. Till viss har vi en legendarisk finsk (norsk) handbollsspelare att tacka för det.
Jag såg upp till handbollsspelaren Katja Nyberg. Hon föddes i Finland, men flyttade till Norge och blev norsk medborgare. Hon har vunnit OS och flera mästerskap med det norska landslag. Men i grunden är hon ändå finsk. Att Katja hade gjort den resan blev en inspiration. Redan i högstadiet var jag fast besluten om att flytta till Sverige för att spela handboll.
Till gymnasiet gick flytten till Midsommarkransens gymnasium i Stockholm och karriären fortsatte i Skuru IK. 2018 värvades Emma Aarnio till VästeråsIrsta HF – en klubb som hon inte var helt obekant med.
Jag hade ett bra intryck av laget och Frenne. Vi hade mött VästeråsIrsta HF många gånger i division 1 och tidigt fått ett bra intryck av föreningen. Dessutom passade Västerås mig bättre än Stockholm och påminde om Kyrkslätt.
Emma Aarnio har med jämna mellanrum representerat det finska landslaget.
Jag debuterade i U-landslaget mot Spanien under högstadiet. Det var så coolt på alla sätt. När jag var i 16 - 17 årsåldern fick jag spela första matchen med A-landslaget. Det var en träningsmatch mot ett klubblag. Jag tror inte att den TV-sändes någonstans, men det var häftigt oavsett. Att representera sitt land är en mäktig känsla - oavsett om matchen spelas i en iskall hall eller professionell arena.
Kärleken till sporten handboll är tydlig. Men karriären kunde ha tagit slut den där decemberdagen för snart två år sedan.
Rehabiliteringen inleddes med rörlighetsträning, men ganska fort kände jag att jag ville operera och fick en operationstid i slutet av februari 2022. Operationen gick bra, men efter en tid blev det komplikationer. Jag började få mer och mer ont i min vad när jag hade benet nedåt. Det pulserade och kändes bara konstigt.
Emma pratade med fysioterapeut Viktoria Karlsson, ringde 1177 och fick rekommendationen att åka upp till akuten.
Jag tänkte inte så mycket på det. Det skulle gå fort, trodde jag. Efter 11 timmar på sjukhuset konstaterades att jag hade en blodpropp i vaden. Det var läskigt att få det beskedet. Vad gör man åt det? Vad krävs för att det ska bli bra? Frågorna var många.
Planen var solklar. Blodförtunnande medicin under ett halvår med regelbundna tester. Det skulle inte påverka rehabiliteringen någonting.
Efter det första halvåret såg det inte bra ut. Jag fick inte veta så mycket mer, utan det vara bara att fortsätta med den blodförtunnande medicinen. Det är frustrerande att inte veta och sedan hamna i en gråzon där det inte finns något tidsperspektiv är väldigt jobbigt. Efter nio månader med blodförtunnande medicin såg det fortfarande dåligt ut. Osäkerheten kring framtiden gjorde det svårt att motivera sig och hitta glöden att fortsätta träna. Det var inte kul att kolla på handboll. Jag var rädd och det var ingenting jag kunde styra över. Kan jag spela handboll igen? Hur påverkar det här mig i framtiden? Det är stora frågor man måste handskas med. Det är inte alltid så lätt att veta heller. Jag var 23 år och var rädd för att jag skulle få äta blodförtunnande medicin resten av livet.
I början av februari 2023 kom vändpunkten. Testerna såg bra ut. Den blodförtunnande medicinen var ett minne blott.
Jag hade kunnat träna som en vanlig korsbandsrehabilitering förutom kroppskontakten. Det sista steget hade fått dröja på gott och ont. Men med ett fantastiskt team i ryggen hade jag tagit mig tillbaka.
Efter fem matcher med utvecklingslaget var det så äntligen dags för comeback i SHE. I kvartsfinal 3 mot Skuru IK var Emma Aarnio tillbaka på planen.
Det var jättekul såklart! Att spela med mitt lag i SHE var så kul. Det var också en bekräftelse att det var värt att kämpa. Sedan att vi förlorade var väldigt tråkigt, men comebacken blev någonstans en seger för mig själv.
Slutligen delar Emma Aarnio med sig av ett värdefullt tips till unga spelare som drömmer om att spela handboll.
Prata om det högt. Säg det till en vän, förälder eller tränare. ”Det här vill jag göra det här är min dröm.” Det kan vara litet som stort. Första gången jag pratade om att jag ville flytta till Sverige var i högstadiet. Det var det jag ville. Försök att hitta nycklarna till vad som behövs för att komma dit du vill. Behöver du ta kontakt med någon? Behöver du träna på något speciellt? Men framför allt ska du våga. Man ska inte ångra något. Du kan våga ta klivet ut att göra någonting, men du kan alltid komma tillbaka om det inte går som du önskar. Du blir inte sämre människa för att du kommer tillbaka. Du ska våga tro på dig själv – lycka till.